Dunka Dunka

Duellen: Beyonce vs Rihanna

Vad gör man när man inte vet vad man ska göra? Ser man Saw 3? Ja, det gör man, och det gör man naturligtvis helt fel i. Riktiga killar gillar ju att titta på våld och sex, men vi andra uppskattar inte längre våldsscener, utan väntar bara på sexscenerna. Och ska det vara våld, ska det vara gammalt hederligt våld, dvs Mel Gibson, iklädd jeansjacka, som slänger sig över en exploderande tank för att precis hinna tag i fötterna på den ryska boven. Den ryska boven faller framåt och Mel kastar sig över honom, höjer armen för att utfärda ett klassiskt knytnävsslag när - blaow! - ryssen dänger vår hjälte i huvudet med ett järnrör som oturligt nog låg och skräpade i närheten. Kanske hade det lossnat från tanken på nåt vis. I Saw 3 däremot, finns varken sex eller hederligt våld, bara ett frosseri i hjärnsubstanser och lemmar vridna 1200 grader runt sin egen axel. Därför ger jag upp, och tar till ett säkert kort när man inte vet vad man ska göra. Män har gjort det i årtusenden så om nån klagar kan jag peka på typ vem som helst som är äldre än mig och säga: Han började! Det jag ska göra är givetvis att objektifiera kvinnan. Det är inte så hemskt som det låter, det hela är egentligen rena rama jämställdhetsgrejen, eftersom jag redan tidigare objektifierat mannen. Det har dessutom framkommit önskemål, från en kvinna rentav, att jag ska producera nån slags motsvarande lista och då vill inte jag vara han som är den.

Det finns flera anledningar till att jämföra två av giganterna på damernas musikscen. De är så att säga kommensurabla, då båda tävlar eller har tävlat om: att vara den största r'n'b-artisten, Jay-Z, och kanske viktigast av allt, att vara snyggast. Utan att ha tänkt igenom saken över huvud taget vill jag påstå att det är de två vackraste damerna på dagens kommersiella musikscen. Om jag bara fokuserar på vissa delar av kropp och personlighet, så förlåt mig. Klockan är snart fyra, och jag hoppas fortfarande på en morgondag.


Ett problem med Beyonce är att hon är så himla glad och trevlig, på amerikanskt vis. Den sexiga farligheten kommer bara fram ibland på scen. Hon tenderar också att förfalla till ett tillstånd av övervikt (inte medecinsk sådan, men ur ett idealperspektiv) när hon inte får för sig att vara i form. När hon väl får för sig att vara i form dock, finns det inte mycket att klaga på. Hon har som bekant en ändlykta i världsklass, åtminstone för en splittrad indiewigger som jag. Indiepojken i mig säger att jag aldrig kan klara av en sån genuint kvinnlig kvinna som hon, medan wiggern gläds över yppigheten. Kate Moss my ass, säger jag bara, och vill med det påpeka likheten mellan hennes och mitt ass, en jämförelse knarkardrottningen inte ska vara stolt över. Åter till Beyonce: Ansiktet är charmigt och mycket vackert. Håret är svallande och så vidare. Vad gäller barmen vill jag varken säga bu eller bä, mest för att inget av det låter som nåt positivt. Jag tycker det partiet är helt okej. Musikaliskt sett har Beyonce erbjudit mycket fint genom åren, både som ledare av Destiny's Child och solo. Bills Bills Bills, Jumpin Jumpin, Crazy in Love och Irreplaceable är några av dem. Hennes status är hög, även om hon inte känns alltför het i dagsläget, och eftersom jag lärt mig att framgång är sexigt bör jag väl även nämna att hon typ är sjukt framgångsrik. Hennes läskiga familj, som är involverad i mer eller mindre allt hon gör, drar ner betyget lite.


Om ett problem med Beyonce var snällheten är det största problemet med Rihanna att hon inte ligger i sängen bakom mig och säger: "Martin, sluta skriv, jag känner mig så ensam här. Snälla kan du inte komma?" Mitt problem skulle då vara att jag - mot min vilja - alldeles för snabbt hade uppfyllt hennes önskan. Till saken: Rihanna är yngre än Beyonce, vilket måste ge lite pluspoäng. Inte nödvändigtvis pga åldern i sig, men hon har inte varit med i gemet lika länge, så man har inte hunnit se lika många bilder av henne. Det är som med Mona Lisa, visst är det ett fantastiskt konstverk, men när man sett det på tallriksunderlägg, i tevereklamer och som kollegieblocksbakgrund tillräckligt många gånger blir man lite likgiltig inför bilden. Jag tror faktiskt det kan vara viktigt. Det är nog fler som slentrianrunkar till Beyonce medan de tänker mer på vad de gör när Rihanna är förebilden. Nåväl. Rihanna har såvitt jag sett aldrig passerat gränsen för optimal volym, vilket också ger pluspoäng. Ansiktet är inte lika vackert som hos konkurrenten, faktum är att hon ser lätt konstig ut, men det gör inte så mycket. Hennes bröst är snäppet finare och vad gäller bakdelen håller Beyonces högre högstanivå, men är inte lika fin jämt som Rihannas. Här nånstans börjar jag känna mig olustig i rollen som objektifikatör och tänker därför vända mig till musiken. Rihanna är tyvärr ganska kass, även om ett par av hittarna varit hyfsat trevliga. Umbrella var okej ett litet tag.

Vet i sjutton vem som går segrande ur det här men dagsformen talar för Rihanna. Jag lär minnas den gode Beyonce längre, men det kan nog också bero på musiken.

Jag hoppas ni är nöjda. Nu kan jag återgå till fokuseringen på listorna. Jag skulle vilja kalla det - helt felaktigt - för webbens anbitiösaste enmansprojekt. Det ni.

PS. Mel Gibson ruskar av sig smärtan, säger något motsvarande "yippikayey motherfucker", alltså någon patenterad Gibsonlustighet, gör boven ofarlig med några välriktade slag, och får sedan ligga med tjejen. Boven återkommer, men efter det gigantiska slutslaget segrar vår hjälte än en gång och ligger i slutet utmattad bredvid Danny Glover, smutsig och trött, men lycklig.

posted by Martin Janzon @ 11/24/2007 02:19:00 fm