Dunka Dunka

Martin är fortfarande sjuk

Sjukdomen börjar ta sig! Det blir värre, med andra ord. Igår kväll hade jag nästan 40 grader och när jag steg upp idag hade jag 39.2. Fjärde dagen i rad som jag har över 39 grader, så det är förmodligen ingen vanlig förkylning utan nån farlig sjukdom. Jag går mest runt och svettas och fryser samtidigt. Det läskigaste är på natten, då jag drömmer mycket underliga saker. Jag har två nätter i rad drömt att jag har multipla personligheter som bråkar om nånting, de vill komma först eller överst när det gäller nåt. Intressant men lite obehagligt. I alla fall, allt detta leder ju tankarna naturligt till det fenomen vi kallar döden. Och när man tänker på döden så tänker man på den där artikeln i DN för ett par dagar sen som handlade om dödssångerna i början av sexiotalet, med Shangri-Las' Leader of the Pack som given höjdpunkt (men den är inte top 3, kanske inte ens top 5 när det gäller Shangri-Las' bästa låtar). Sånger om död har förstås fortsatt existera. Vi har början av nästa årtionde, 70-talet, då det så sakteliga började gå upp för hippiesarna att det där med droger kanske trots allt hade en baksida och deras polare började dö i överdoser och sånt. Sen var det ju också tiden för hårdrockarnas intåg, med allt den förde med sig vad gäller dödsromantik. Favoriten från sjuttiotalet är nog ändå Suicide, ett band som är ungefär lika bisarrt som man kan tänka sig att ett band med det namnet är. De är ju sjukt kreddiga och rätt kända, men jag har nästan aldrig hört nån som faktiskt lyssnar på dem. Det är ett sånt där band som alla gillar i teorin, men som inte många faktiskt lyssnar på. Lite som Throbbing Gristle alltså. De är faktiskt så roliga att jag tänker ge er ett klipp med dem. Det här, mina homies och homettes, är vad som kallas underground. Alan Vega, vilken psykopatisk jävla hjälte. Han ser ut ungefär som jag känner mig. Alla som vågade se till slutet räcker upp en hand.




Nu ska jag gå och äta, vilket inte kommer bli gott eftersom jag inte har nån aptit. Sen ska jag väl sova lite, vilket jag inte kommer lyckas med eftersom sova är så svårt. Sen ska jag väl inte göra nånting, något jag verkligen borde lyckas med, men som ändå inte är särskilt roligt. Efter det är det nog dags att sova igen, och säga hej till feberyrsel och annat konstigt under natten. Vid det laget har säkert huvudvärken, halsonten och febern ökat en massa igen, eftersom Treon säkert slutat värka, och innan man lägger sig ska man ändå helst inte ta nån ny tablett eftersom det kan göra att man får svårt att sova. Så jag har mycket att se fram emot! Nå, det är nog bäst jag går nu, innan jag börjar klaga och gnälla en massa.

posted by Martin Janzon @ 8/13/2007 01:12:00 em