tisdag, februari 27, 2007

Postrock, mest

Halvvägs in på en Mogwaiskiva tänkte jag skriva följande blogginlägg:

När jag låg i sängen för några nätter sen och det visade sig att varken The Tough Alliance eller Linton Kwesi Johnson gav mig det jag ville ha tänkte jag att "låt gå, vi kan testa" och tryckte igång en postrockskiva. Kan ni tänka er! Jag hade visst en på mp3-spelaren. Mogwai - Happy Songs for Happy People. Ska man ta sig igenom sådana skivor nångång är det ju på natten, då stämningen kan infinna sig. Och det gjorde den! Nattliga ljudlandskap byggdes sakta upp och jag njöt av de långa svepande låtarna. Jag som inte lyssnat på låtar som är längre än sju minuter om de inte är gjorda av Immortal Technique eller Funkadelic på säkert ett halvår. Att vara lätt trött är bara positivt, det gör allting lite mer suggestivt och drömmande. Jag minns att jag tänkte att det kanske så äntligen var dags att rota fram den där Spiderlandskivan (Slint) som jag nog har på datorn någonstans. Kanske rentav nostalgera med lite Pink Floyd?

Efter att ha lyssnat klart på skivan tänkte jag skriva följande:

Varför kan vissa människor inte göra skivor som är kortare än 78 minuter, eller om de prompt ska visa att de kan spela så länge utan att somna, kan de inte testa att lägga in en melodi i någon låt? Eller kanske en saxofon? Stönande ljud? Vad som helst! Bara så att man inte glömmer bort att det är musik igång som man inte lyssnar på. Jag vet inte ens om Happy People-skivan var så lång men den kändes det då och det är allt som räknas.

Med detta sagt vill jag också säga att jag verkligen gillar båda en del ambient och Talk Talk. Så det inte uppstår några missförstånd.

I övrigt:

Jag såg Dreamgirls. Snygg film, snygga människor, njakul handling och musiken vara bara bra emellanåt. Alldeles för emellanåt. När man hör Motownpasticherna inser man att det bara finns tre Holland-Dozier-Holland, och att de inte kan ha varit inblandade i låtskrivandet, för då skulle det blivit låtar av en helt annan klass. Filmen får 2/5.

Jag är lite seg och hängig så dagens låt måste bli tung, stabil och lätt utflippad rock med fria tyglar. Hoppas inga läsare blir bortskrämda. Tack till Jocke för låten.

Zu feat. Magnus Gustafsson - How to Raise an Ox


Holland-Dozier-Holland:

2 Comments:

At 9:50 em, Blogger Anders said...

"Varför kan vissa människor inte göra skivor som är kortare än 78 minuter, eller om de prompt ska visa att de kan spela så länge utan att somna, kan de inte testa att lägga in en melodi i någon låt? Eller kanske en saxofon? Stönande ljud? Vad som helst! Bara så att man inte glömmer bort att det är musik igång som man inte lyssnar på." Är inte det här den exakta defintionen på ambient musik? no?

 
At 11:47 em, Blogger Martin Janzon said...

Bra! Lite kritik och klarsynthet såhär på kvällskvisten. Jag tänker såhär: Ambient SKA lyssnas på som bakgrund, som stämningshöjare i rummet eller som lämplig bakgrund för ett konstruktivt tänkande. Den fungerar, ibland, väldigt bra som det. Postrocken tycks ha andra anspråk (säkert mycket ambient också iofs) - man ska tas med på en musikalisk resa och tänker du på nåt annat alls medan du lyssnar fattar du ingenting - typ.

Fast nu pratar jag väl bara strunt igen. Jag har inte ens något emot fenomenet och uppskattar sån här musik ibland. Ikväll kändes det nödvändigt att skriva en liten diss dock.

 

Skicka en kommentar

<< Home