Dunka Dunka

Gästrecension: Fjodor Dostojevskij om Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols

Nu har Fjodor Dostojevskij äntligen uppfyllt sitt löfte och levererat en recension. Han valde kanske lite överraskande att recensera Sex Pistols debutalbum, men nu är det ju inte jag som är Dostojevskij, så vem är jag att ha förutfattade meningar om vad som intresserar honom. Innan jag lämnar över ordet vill jag bara komma med en sista anmärkning: En liten grad av ankronism i den följande texten får vi alla ha överseende med.

Vid tiden för middagsbjudningen hade alla inbjudna infunnit sig och hade av betjänten, en ung flicka vid namn Dasja, placerats i den stora kristallsalen, runt det stora middagsbordet. Vera var energisk och ivrig denna kväll och tryckte alla gästers händer, inte en utan flera gånger. När hon såg kaptenen försökte hon sig på en nätt bugning, som misslyckades helt. Rodnande bytte hon snabbt ämne och bad honom att slå sig ned bredvid Ninjinski. På samma sida satt också läkaren och paret Tomasitj; mittemot dem satt Vera, ett par unga män och så guvernören. Vera viskade något i guvernörens öra och han reste sig genast: "Vänner", började han med pompös stämma, "välkomna hit! Ni undrar säkert varför ni på så kort tid har kallats till kära fru Minova, som i vanliga fall har sina middagsbjudningar på söndagarna. Det är givetvis till stor del för att hon respekterar och ser upp till er alla och inte vill gå miste om något tillfälle att göra er ännu närmare bekantskap och umgås i ert uppsluppna och värdiga sällskap..." Vera knackade guvernören i sidan och bröt sedan själv otåligt in: "Vad du pratar! Kom till saken nångång, käre guvernör; ni tråkar ut våra gäster, seså; gör mig nu en tjänst och tala om varför jag egentligen bjudit hit dem..." "Ja, självklart", harklade sig guvernören, "det är alltså fråga om ett alldeles särskilt diskussionsämne. Ni känner säkert till att stadens stolthet Ninjinskij varit i England ett par år och där gjort bekantskap med flera intressanta människor. Det är spännande tider i England, men det vet ni säkert själva, om inte annat kan Ninjis säga mer om den saken.. nåja, i vilket fall som helst, stora omstörtningar är på gång på den politiska scenen såväl som den konstnärliga... och ja, nu blir Vera otålig igen, jag ska alldeles strax komma till saken; nåväl, alltså dessa omstörningar har Ninjis varit delaktig i, då han själv jobbat med en grupps, en musikgrupps närmare bestämt, förehavanden och framgångar. Och vi är alltså här idag för att tala om vad vi tycker om allt detta... Ninjis, var vänlig och berätta lite närmare vad det handlar om. Sex Pistols hette gruppen visst tror jag, stämmer det Ninjis?"

Nijinskij reste sig och såg överlägset ut över de andra gästerna. "Sex Pistols, ja. Men låt oss börja i en annan ände. Här i Ryssland, där vi ju ärar Gud och tsaren, har det alltid rådit en stelbent konservatism, en sorts nöjdhet, jag skulle rent av vilja säga blindhet..." Ninjinskij stannade upp ett tag, och då ingen protesterade - inte ens den lättsårade läkaren, hans patriotism fick bara ansiktet att flamma upp lite grann vid de hårda orden - fortsatte han sedan: "Men i England har den unga generationen inte bara skrivet oläsliga böcker om eländet och diskuterat det vid middagsbord, som vi gör här i Ryssland, utan med all önskvärd tydlighet visat att de inte längre roas av de elitistiska strömningar som råder. De tycker att det är deras tur att synas, och vill visa att alla kan och att alla bör göra sig hörda." Ninjinskij pausade för en sekund, och fortsatte sedan. "Den sociala härdsmältan har nått revolutionsstadiet, och nu tycker de att det får vara nog." Ninjinskij fann det vid det här laget klokast att visa ordentligt vad han talade om och visade upp en stor bild av Sex Pistols, i deras urtvättade och trasiga kläder, och kallade sedan på Dasja som fick i uppdrag att snurra igång en skiva med gruppens musik som Ninjinskij tagit med sig. Alla lyssnade med spänd förväntan.

När ljuden tystnat satt alla stela och tysta av häpnad, men bara efter några sekunder bröt läkaren ut i ett hetsigt utbrott. "Jaså! Det är detta som är framtiden!" Han stannade upp och blev plötsligt lite mer förlägen, nästan inställsam. "Förlåt mig käre Ninjinskij, men nu blev jag genast smått orolig för er, ja kanske inte orolig, utan snarare bekymmersam, eller rättare sagt nervös på något vis, ja egentligen kanske inte det heller men..." Kaptenen, som nu återfått fattningen efter musikchocken, grep in: "Mina damer och herrar! Jag ska tala klarspråk, jag ska inte linda in något här, tillåt mig att säga detta rent ut: det är skandal! Allt det här vi nu har hört handlar om social upprördhet, hörde vi Ninjinskij säga, men vad tror ni egentligen ligger bakom dessa ynglingars beteende, om vi nu kan kalla det beteende... Lyssna på mig ett slag, vad dessa musiker vill, vad de strävar efter... det är inte fråga om social förbättring, det är endast fråga om ett skamligt uppror mot den äldre generationen, mot föräldrarna, som uppfostrat dem, ja, alltså, mot alla dem som bara velat det bästa för de unga. Och vad handlar upproret om? Det är enkelt, det handlar om makt... makt och uppmärksamhet, ingenting annat."

Genast började alla prata i munnen på varandra, ända tills en ung man, som uppenbarligen kände sig hemma i sällskapet, höjde rösten och tog till orda: "Men så lugna er då äntligen en smula! Har vi i Ryssland inte våra egna folksångare, våra egna kritiker? Det är inte innehållet ni är emot, det är formen! Men tillåt mig kära vänner att upplysa er om en enkel sak, som ni givetvis redan är väl medvetna om, men så att säga kanske inte riktigt tänker på alltid; det jag försöker säga är att det bara handlar om ljud. En elförstärkt gitarr ger vissa ljud ifrån sig, men inte kan en gitarr göra uppror? Inte kan några trummor, hur hård behandling de än utsätts för, ro hem politiska, eller som du säkert skulle säga (här vände han sig till läkaren), "moraliska", poänger? Ja, jag förstår vad ni tänker, ord är också bara ljud... och ett intensivt bankande är lika politiskt som det en agitator på torget sysslar med, och visst har ni en poäng, det har ni alldeles säkerligen, det är inte så jag menar... det är bara det att jag inte tror att varken trummorna eller gitarrerna eller för den delen det något okonventionella sjungandet (för det är det verkligen, det håller jag med er om) nödvändigtvis måste innebära just det ni tror... alltså, med ett ord; det handlar om ovana. Ni vet inte vad ni hör och det gör er, jag vill inte säga rädda, men försiktiga, ni håller er på er vakt, och det är alldeles naturligt, ja inget konstigt alls när man tänker närmare på det. Men om jag får uttrycka mig lite klarare; vad vet ni om vad några trasiga kläder egentligen vill uttrycka?" Den unge mannen rodnade lite lätt och satte sig hastigt ned, och genast började han skruva på sig, orolig att han hade svamlat för mycket.

Herr Tomasitj hade länge under tystnad bevittnat händelserna och knappt rört en min, men ändå lyssnat uppmärksamt på minsta lilla ord som uttalats. Sakta lutade han fram huvudet och log mot mannen mittemot, alltså han som nyss hade talat. "Väl talat, min unge herre! Men förbiser ni inte någonting här? Ni säger att vi är emot formen, och ni har självfallet helt rätt; inte många här uppskattar det oklara och dammiga ljudet, det obehagliga och bråkiga uttrycket; men för egen del gör det mig detsamma, ja kanske har jag när allt kommer om kring ingenting alls emot formen, ja jag gillar den nog rent av, men det är inte alls formen som är det stora problemet, inte alls! Och då säger ni att vi här i vårt eget land har "våra egna kritiker" (ja, så sa ni faktiskt), som om detta skulle handla om kritik och inte bara löst prat, ett slags onyanserat utbrott utan kritikens nödvändiga skärpa och eftertänksamhet. Men i alla fall... det handlar inte om det faktum att gruppen ger uttryck för politisk indignation - det anser jag tvärtom vara stort och berömvärt - utan vilka typ av idéer som framhålls. Och detta, tillåt mig att säga det, är ingenting annat än anarkistiskt nonsens."

Det blev genast livat i rummet. Det var tydligt att ämnet engagerat folksamlingen och Veras fåfänga försök att hålla styr på sina gäster misslyckades ideligen. Plötsligt reste sig Ninjinskij igen och sade med hög stämma: "Detta var mig inte alls oväntat! Det bekräftar bara vad jag visste, nämligen att Ryssland inte är redo för det som England är redo för. Det gör mig lite ont, även om jag förväntade mig det, att se hur ni bespottar detta nya och vitala som den unga generationen fört med sig. Vi, som har tillägnat oss all den kunskap och visdom ni skänkt oss, men också anförskaffat sig helt nya kunskaper och insikter som ni nu helt föraktar och hånar, vet mer än den äldre generationen. Det är inte högmod eller oförstånd som driver mig till att säga det här, utan endast för att det är sant vill jag framhålla det. Ni gamla kan aldrig lära er något nytt, ni kan aldrig ändra på era åsikter och ni kommer hålla fast vid er tro vad vi andra än säger; kort sagt, ni är förstockade. Det oklara ljudet och det bråkiga uttrycket, som herr Tomasitj så träffande uttryckte det, är endast obehgaliga för er därför att ni vet att eggen är riktade mot er. Vi unga njuter av det, och vi ser det som en föraning för den revolution som är alldeles nära inpå oss. Jag är ledsen, men det som nu händer på de brittiska öarna kommer snart att inträffa även här, och jag kan tyvärr inte ha medlidande med er. Rättvisa kommer till slut att skipas även i detta land." Han gjorde en kort paus innan han avslutade sitt anförande med att höja sitt glas och ironiskt säga: "Må Gud rädda den omänsklige tsaren!"

Kalabaliken var nu total och Vera hade i samma stund som Ninjinskij avslutat sitt tal fallit ihop på divanen, blek och medvetslös. Kaptenen grep tag i sin mössa och rusade ursinnigt ut ur lokalen. De unga männen följde strax efter. Guvernören försökte bringa lite lugn och ordning i salen men misslyckades fullständigt. Denna middagsbjudning hos Vera skulle man komma att prata om i månader efteråt, och detta långt utanför stadens gränser.

Betyg: 2/5.

posted by Martin Janzon @ 6/08/2009 12:01:00 fm