Dunka Dunka

Gästrecension: Jorge Luis Borges om Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda

Novellisten och diktaren Jorge Luis Borges har åtagit sig att skriva om nästa skiva.

Skiva: Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda av Abayudaya congregation, ledd av J.J. Keki.

Serge Lorintas uttalande i Le Jour (23-6-1931, s. 14) upprörde såväl abayudayaner som urger (utdöda sedan den nedtystade Chinicakatastrofen), inte främst för vad han faktiskt sa, det att "Östafrika - ekonomiskt och socialt - skulle må bättre av att judarna snarast inser sitt teologiska misstag och konverterar till katolocismen", utan för att en person i hans ställning hyste sådana åsikter. Antisemitism var visserligen ingenting nytt i den politiska eliten, men det gjordes mycket sällan officiella yttranden av detta slag. Problemet var, vilket historikern och litteraturkritikern Mori Lekhah ofta påpekat, att det också i den judiska delen av Ugandas befolkning, borträknat det ringa antalet grinider som då ännu levde i dessa trakter, fanns många som jobbade mot judarnas sak - inte minst den ökände abayudayanen Tríto Goncalves. Goncaleves och hans medlöpare var övertygade om att Uganda var en olämplig plats för utvövandet av deras religion och försökte därför skapa ett hat mot sina egna genom sinnrikt uttänkt ryktesspridning i de fina kretsarna. Att bara flytta vore otänkbart: då skulle det uppstå misstänksamhet och hemligheten om Den Skinande Stenen fick under inga omständigheter riskera att avslöjas. De flesta vanliga abayudayaner och urger visste naturligtvis ingenting om detta. Därför reagerade de mot de hätska antisemitiska uttalandena och gjorde så genom sång och dans.

När den första inspelningen av abayudayanskt politiskt material gjordes är omtvistat och den populära uppfattningen att Knedi Leuga låg bakom "den nya vågen av judisk musik från Ugandas bergstrakter" (the new wave of jewish music from the hills of Uganda), som Mori Lekhah skrivit i ett brev till mig, är en uppgift som inte står att finna i någon utgåva av Encyclopedia Britannica sedan 1932. (Före dess är det otänkbart att musik av detta slag över huvud taget spelades in.) Mina egna efterforskningar pekar istället på att det inte var någon mindre än Tríto Goncalves själv som var både ledare av kören som spelade in första skivan av detta slag och producent av skivan. Allt gjort för att inga skulle ifrågasätta hans lojalitet, vilket allt fler hade börjat göra vid den här tiden. Vad Goncalves inte hade räknat med var det enorma genomslag musiken skulle få.

Den mest betydande abayudayanska inspelningen - enligt många det viktigaste judiska körverket över huvud taget - är idag sorgligt bortglömt, på sina håll till och med förnekat. 1958 samlades tjugo hängivna musiker - enligt en särskilt utmärkande amerikansk folkforskare ska Knedi Leuga ha lett denna kör - för att spela in en skiva de hoppades på skulle få sådan genomslagskraft att såväl abayudayaner som urger aldrig mer skulle föraktas och spottas på för sin religion. ("Deras naivitet vad gällde tilltron till musiken var häpnadsväckande", kommenterade Mori Lekhah saken). Inspelningen blev mycket lyckosam och distributionen av skivorna sattes igång. Den ugandiska regeringen gjorde vad de kunde för att hindra eller åtminstone förminska spridningen av det omnämnda verket. Med brutala medel lyckades de väl med sitt uppdrag och den massiva propagandan har fått stora delar av folket att tveka kring skivans existens. Musikforskarna är idag ganska överens om att endast 50 - 60 exemplar hann spridas, varav flera med stor sannolikhet förstördes av utskickade regeringstrupper.

Under mitt besök i Kenya stötte jag på en tidninsgförsäljare med abayudayanskt ursprung. Han hävdade bestämt att han ägde ett exemplar av den mytomspunna skivan och spelade upp den för mig. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Jag tog snabbt reda på kringliggande fakta och kom fram till att mannen var trovärdig.

Skivan jag har ombetts recensera sägs bygga på denna klassiska inspelning, men jag måste tyvärr meddela att mycket av magin har gått förlorad i versionerna på den nya skivan. J.J Keki uppges vara barnbarn till Knedi Leuga och den senares passion för musiken är den senare uppenbarligen också utrustad med. Problemet ligger snarare i produktionen och arrangemanget som i denna omarbetning tappat något av den häpnadsväckande jordnära andlighet jag uppfattade den där kvällen i Kenya för snart 25 år sedan. Av de nu tillgängliga abayudayanska musikverken är Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda ändå starkt rekommenderad, såväl för den musikaliskt som historiskt intresserade.

Betyg: 4/5.



Min kommentar: För svängigare material kan We are Happy (finns på Spotify och youtube) eller Ali Omu Yekka (finns på Spotify) uppsökas. Den sistnämnda är kanske en av 2000-talets tio bästa låtar.

posted by Martin Janzon @ 2/22/2009 12:41:00 fm