måndag, januari 05, 2009

2009 - mer retro än 2008?

Jag trodde jag skulle behöva skriva en dödsruna över Krabatus, en av Linfrövägens profilstarkaste katter, men imorse lunkade han in genom ytterdörren som vanligt, nonchalant och självsäkert, som om ett drygt dygn i tjugogradig kyla vore en walk in the park för en g som honom. Glad över att han inte dött uteliggardöden tänkte jag istället försöka skriva något blygt om musikaliska trender 2008, för att slutligen landa i ett gissande om hur 2009 kommer urarta sig. Ha! säger ni då. Vad vet han om musik som släppts efter 2001? fortsätter ni. Mycket lite, givetvis, men jag ljuger gärna ihop något för att nå mitt mål - inte att framstå som insatt, nej bevare mig väl, utan att hitta ett naturligt läge att äntligen få droppa Merle Haggard.

Gott nytt år förresten, homies. Låt oss hoppas på ett produktivt, insiktsfullt och skrivglatt 2009.

Crunk är det nya ballt. Men det är också den enda användningen för ordet jag stött på senaste året. Svarta oliver med kärnor i, det är crunk, men senaste Three 6 Mafia-singeln? Nja. Rapologerna får gärna rätta mig om jag har fel, men det är min känsla att söderns alla nya, spännande rapgenrer inte längre är lika nya och spännande (fortfarande bra, i och för sig) och jag har inte sett några upphetsade texter om vilka nya rapsubgenrer som ersatt dem. Det som inte bloggas om finns inte. Det finns såklart mycket bra hiphop därute, precis som alltid, men att vi hyllar Wale är väl knappast på grund av den bisarrt nyskapande musiken? Vad jag minns bäst från detta år är istället Donnies favoritbeteckning "neorygg", och det hörs ju redan på ordet att det i viss mån handlar om något gammalt, fast i ny kostym. För visst var det så att Lil Wayne blev sinnessjuk redan förra året? Och de där storlåtarna med svepande gitarrer, det blev väl aldrig nån trend av det riktigt? Nåväl, vi fick ju i alla fall autotunevågen. Alltid något.

Den mest framgångsrika soulsångerskan i år hette Duffy och levde på 60-talet. Ett lite kreddigare soulval är Raphael Saadiq, men ta bort ett par låtar från hans senaste skiva och den är som hämtad från 60-talet också den. Fler exempel finns. Soulen gick alltså till stora delar i retrots tecken. Årets mest hyllade soulskiva släpptes i och för sig av en annan: Erykah Badu. Hon är ju inte riktigt lika gammal som Al Green, men ärligt talat, det kan inte skilja många år. Den stora mestadels-soulbloggen soul-sides listade vid årsskiftet lika mycket gammal som ny musik, så det är inte bara jag som lite väl lätt fastnar i dåtiden. Det tycks som att såväl lyssnare som artister dragit sig för att leva i 2008.

Rocken är inte ens värd att kommentera. Den har ju varit retro i alla sina faser åtminstone sen Little Richards dagar.

Om popmänniskorna inte hade Glasvegas i topp på årslistorna så hade de Crosby, Stills... ursäkta, Fleet Foxes. Nu har ni förstått var jag vill komma: 2008 gillade det gamla. Hur kommer då 2009 att se ut?

Tja, 2009 verkar vilja gå än längre bak i tiden. Igår kunde man i DN läsa ett stort reportage om nyhippieartisten Larkin Grimms (Har vi fått nån sorts PJ Harvey på halsen nu igen? Nån som vet?) och idag skriver Po Tidholm att "femtiotalets rockabilly är större än någonsin". Nu är det väl ungefär vad Po alltid skriver, men ändå. Som om inte allt det vore nog: Simon tror på ett countryigt år. 2009 är det nya 40- och 50-talet.

Inget konstigt med det. Det är ekonomisk kris och i sådana tider gäller det att gräva fram det gamla, trygga och beprövade. Jag vet hur det kommer låta på hipsterbloggarna redan om några månader: "Merle Haggard? Honom har jag varit nere med sen day one, niggas."

posted by Martin Janzon @ 1/05/2009 07:04:00 em