Dunka Dunka

Gästrecension: Sture Dahlström om Volunteered Slavery

Dunka Dunka kommer under en tid framöver, med jämna mellanrum, att gästas av kända författare som fått i uppdrag att skriva om en skiva. Först ut är Sture Dahlström.Skiva: Volunteered Slavery av Rahsaan Roland Kirk.
Vad har det tagit åt mig? Svetten bryter ut ur min kropp i kaskader, det finns en alarmerande risk för översvämning. De övriga kunderna måste simma runt mellan hyllorna. Koncentration, Dahlström! Förgäves försöker jag fokusera tanken, ingenting hjälper, jag ser min håriga hand rycka åt sig skiva efter skiva, jag står snart med hundratals, tusentals, hundratusentals skivor i famnen och vägrar lämna butiken utan mängdrabbat. Que? Ingen rabatt? Spanjorer är galna, det är luften här på Iberiska halvön som gör att folk tappar förståndet, den är hård och sträv, nästan brutal, och ju mer jag hotar med viftande händer desto mindre verkar mina chanser vara, till slut börjar han till och med kräva extra pengar av mig. Läget är ohållbart, Dahlström, släng skivorna på honom. I ett ögonblick av raseri och genialitet dränker jag honom i en hög av kultur. Han ligger orörlig på botten och längst upp på toppen sitter Jacques Brel och skrattar.

En skiva fick jag i alla fall med mig, av den pluralisblåsande saxofonisten Rahsaan Roland Kirk, och jag tänkte hinna spela den några gånger innan mitt besök på teatern ikväll. Hemma nu. Jag bor i en utsökt inredd kloakbrunn, utan avföring men med titaniska mängder kanel. Det sägs att en ryss hällde ner kanel här för några år sen i ett konstprojekt som till hans förtvivlan inte väckte någon uppmärksamhet alls. Tidningarna hade visst tryckt fel adress för händelsen så den förväntansfulla publiken hade i god tro gett sig iväg till en förort strax utanför stan, där de istället, av en slump, fick bevittna det första kända exemplaret av en trehövdad häst. En plötslig mutation som inträffat i vuxen ålder, löd förklaringen. Uppspelta av detta glömda alla bort ryssens projekt och med typisk rysk bitterhet tog konstnären livet av sig. Att det inte finns någon avföring beror på en statstjänstemans passion för det estetiska. Efter att kloakerna planerats och byggts skulle ritningarna skickas till avföringsverket, som dirigerade ut bajset i olika kanaler, men missnöjdheten över ritningarnas fulhet fick honom att sudda ut de sämst placerade strecken. Därmed förblev denna kloak en hemlighet. Det är högst troligt att de enda i världen som känner till den är den nämnde statstjänstemannen, den nu döde ryssen och så jag, den store Dahlström.

Det är ett underbart ställe att spela musik på. Jag har hängt upp tavlorna på så sätt att ljudvågorna studsar runt på det mest perfekta sättet. Jag har kryddat dem med kanel för den sista touchen av briljant resonans. Skivan går igång. Vulkanutbrott. Världskrig. Tyskarna anfaller men slås blodiga ned. En kavalkad av fittor slängs i ansiktet på mig, döende av chocken ligger jag på marken, försöker förgäves att välja ut de bäst friserade, men snart flyger alla iväg och ersätts av sydamerikanska jättebröst av gelé. Dahlström, det här är magiskt! Varför har du inte besökt denne Kirk tidigare? Frustande, bräkande, gnäggande apor springer runt i kloaken, med kartor i händerna men med förvirrad blick. Det är kakafoni och musikalisk övernaturlighet. Det här är det bästa du hört Dahlström, det är det bästa du upplevt förutom kvinnorna.

Alla gillar inte kalaset. Min uppskrämda kuk försöker gömma sig inne i kroppen men dånet från saxofonerna hörs rakt igenom navelsträngen och det blir för mycket för köttgnidarorganet som hänger sig i tarmarna. Jävla kuk! Den har aldrig förstått sig på de svarta amerikanernas stora konst. Jag får köpa en ny imorn, de har billiga nere på Calle de Alcalá. Löskukar, säger den svulstiga araben i kassan, men Dahlströms organiska genialitet kan få vilken kroppsdel som helst att väckas till liv.

Kuken åsido, mitt huvud har åtminstone vett att njuta av musiken till fullo. Jag upplever ljudet från Kirks monstruösa mun som en blåvalsorgasm, ett slags vattnigt ljud, doftande av brasilianskt honungste. Gröngul fradga forsar ut ur min mun. Huvudet utvidgas och sjunker ihop, rör sig i takt till rytmen. Skärpning, Sture! Upphetsningen har gjort mig lam i hela kroppen och den enda fungerande kroppsdelen nu är hjärtat, som har lagt sig utanför kroppen, desperat fastklistrad på pannan, för att visa upp sig, applådera och be om autograf. Basgångarna dansar fram som besatta genom rummet (de låter jazziga, men till min häpnad ser jag att de dansar argentinsk tango, jag frågar varför, får inget svar) och trummorna bankar på min hjärnbalk med hammare av stål. Jag klarar inte mer skriker jag och känner hur upphetsningen går över i galenskap, kanske rentav hjärndödhet. Några bekanta John Coltrane-toner surrar plötsligt fram från stenplattan och mitt tillstånd går genast över i en sorts katolsk sinnesfrid. Samtidigt som sista låten lämnar högtalarna - en visslingskonsert som får taket att bukta sig och marken att skälva - så glider den katolske biskop som stått och tryckt i ett hörn fram och börjar äta på mina handleder. Jag blir åter exalterad och rinner när allt tystnat totalt utmattad och utsugen ihop i en pöl på backen.

Betyg: 5/5.

posted by Martin Janzon @ 2/18/2009 07:58:00 em