Dunka Dunka

Live

I väntan på att Fjodor Dostojevskij ska få tummen ur och skicka mig sin skivrecension så tänkte jag bjuda på något annat. Som vissa av er kanske vet har jag ibland fnyst åt livemusik: för högt, för lågt, för dåligt ljud, störande applåder eller utrop, osv. Detta är alltså livemusik på skiva, att gå på konsert är ännu värre - samma saker plus massa annat jobbigt: trängsel, stel rygg, öl i håret.

Riktigt så här tjurig är jag inte. Jag gillar ofta att gå på konsert, och vissa konsertupplevelser är verkligen minnesvärda (tyvärr är detso fler inte det). Inte bara kan jag uppskatta en bra spelning, jag lyssnar faktiskt på inspelad livemusik ibland. En del av musiken är så skickligt inspelad att det lika gärna kunde vara gjort i en studio, och annan musik så oskickligt inspelad att man verkligen dras med och livas upp av allt surr, burr och brus. Dess största tillgång är förstås intensiteten och energin, som i bästa fall är klart mer framträdande än vad den är på skiva. Summa sumarum är alltså att livemusik kan vara alltifrån skräp till fantastisk, en notering som är så urbota självklar att jag allvarligt funderar på att sudda ut det jag just skrivit.

Till saken då. I mitt youtubande, spotifyande och mp3:ande kommer jag nu och då över bra livemusik, och då mina decennielistor inte innehåller sådant känner jag för att lyfta fram några fantastiska låtar inspelade för publik.

Tips 1.

Många tycker att jazz är "skön bakgrundsmusik". Tja, visst, det kan det absolut vara, men det är lite som att säga att "pop och rock är skön bakgrundsmusik". Det är alltså läge att precisera sig lite. Personligen är jag mest förtjust i jazz som blåser ut hjärnan på mig, dvs jazz som får mig exalterad och upprymd, ju mer desto bättre. Det är kanske inte alltid jag vill lyssna på det, men när det fungerar bra så fungerar det äckligt bra. Galningar som Peter Brötzmann eller Sun Ra. Det bästa med Ornette Coleman, John Zorn eller Albert Ayler. John Coltrane eller den på bloggen ofta omskrivne Rahsaan Roland Kirk. Eller varför inte Miles Davis post-1969.

Mycket av Davis musik är fin, skicklig och i bästa fall rent av himmelsk. En del är rätt ut sagt tråkig. Det mesta förstår jag mig troligen inte på över huvud taget. Vissa saker är dock väldigt svåra att missförstå, och det är där hans livespelningar i Osaka 1975 kommer in i bilden. För att kasta sig in i explosionen av musik är det lika bra att börja från början, alltså första låten på Agharta: Prelude 1. Svängigt som funk, skickligt som jazz och dynamiskt som vilken Hendrix som helst. Jag skojar inte, det är fucking freaky. Uppsök din närmaste spotify så är saken lätt fixad.

Tips 2.

Bruce Springsteen är ett fenomen jag känner mig väldigt ambivalent inför. Å ena sidan en energisk och duktig rockartist och textförfattare med en osviklig entusiasm, å andra sidan en energisk och duktig rockartist och textförfattare med en osviklig entusiasm. Vi vet ju vad det kan leda till. "Kom igen Globen!" *"häftiga" riff och bajsnödig lyrik*. Springsteens problem har inte varit att han saknar talang - hans musik är verkligen ofta medryckande - utan hans ibland alldeles för otyglade och ogenanta rockromantik och, på vissa skivor, överdrivna pompöshet. (Pompöism?) Jungleland får det att klia i kroppen på mig. Som tur är har han gjort fler låtar.

Som alla vet ska Bossen vara en fantastisk liveartist. Den som inte hört eller läst orden "Wembley 85!" har inte pratat med musikintresserade män över 30. Jag är rädd att de nästan kan ha rätt, gubbarna, för detta ljudklipp från 1977 där Springsteen framför Jackie Wilsons klassiker Higher and Higher är inget annat än otroligt bra. Sen är det förstås fusk att välja en så bra låt, men ändå.

Tips 3.

Jag har alltid föredragit hiphop gjord efter 1991, eller åtminstone 1989, framför gammal old school. Med det sagt går det inte att komma ifrån att det fanns en charm över de gamla pionjärerna som aldrig kommer att återkomma. Jag vet inte när detta klipp är ifrån (förmodligen är det mycket senare än 80-tal) men i Kurtis Blows värld har hiphopvärlden stått stilla. Han studsar omkring på scenen framför ett gäng barn som utför högst okoreograferade rörelser lite hipp som happ. Allt till tonerna av Basketball, en av Blows skönaste hits.

posted by Martin Janzon @ 3/07/2009 12:08:00 em