Dunka Dunka

Peace and Love 2009

Då var det dags igen. Med fullpackad bil gav vi oss iväg till Borlänge för att utnyttja våra VIP-band så mycket vi bara kunde. Ni vet, "ursäkta, jag har lite bråttom" och så fram med handleden. Inga fler köer för oss. Eller om man ser en snygg tjej så vänder man sig lite smidigt så hon ser en i profil och så vips! - upp med högerhanden i håret och pilla lite. Nu var vi VIP och inte artister, vilket kanske kan tyckas ofördelaktigt vid en första anblick, men inte om man tänker närmare på saken. Folk förstår ju att en artist är där för att jobba och faktiskt prestera något. En VIP är ju där bara för att personen i fråga är skön/känd/cool. Det är lugnt, du behöver inte göra nåt. Bara häng på festivalen så är vi nöjda. Frågar nån vad man faktiskt gör eller vem man faktiskt är, tja, då är det bara att låtsas få bråttom till en viktig VIP-fest eller nåt sånt.

Nu skulle vi i och för sig prestera lite också. I tjugo minuter skulle vi bära hängslen och kasta bollar. Hur förnedrande det än låter så var det faktiskt värt det. En stunds runtskuttande för en liten men välartad "undra vad som pågår där, vi kan väl kolla en stund, det är ju ändå en halvtimme kvar till konserten"-publik, och för det fick vi gratis mat, gratis (inomhus)boende, gratis entrébiljett och gratis resa.

Själva jonglerandet finns inte så mycket att orda om, men det var nära att vi inte kom in på festivalområdet med våra grejer ens. Vi tänkte försöka oss på ett litet enkelt busstreck och testa vakterna lite. Vad händer om man gömmer en gigantisk kniv i shorsten på en kille och sedan låter honom gå fram till den mest timida unga damen med uppgift att visitera en? Uppenbarligen är detta vad som händer: hon upptäcker någonting stort och fasansfullt, stannar upp en halvsekund och funderar på om hon ska låtsas som att det regnar, det blir ju enklast så. Men solen gassar på som aldrig förr och hon inser att hon inte kan släppa det här. Jag skrattar alldeles för mycket tätt bakom vår knivkompis, mest av medlidande för tjejen; jag vill hemskt gärna att hon vid det här laget ska förstå att vi bara skojar lite med henne. En vakt kommer genast fram och undrar vilka vi är egentligen och vi skyndar oss att visa VIP-band och artistpass. Vi öppnar vår väska där vi har de andra grejerna. Fair enough, han vill inte bli inblandad. Dags för väskkontroll. De blir mycket misstänksamma. Det är ändå tre halvmeterslånga knivar som ligger där. En annan vakt kommer dit och det blir ett mindre hus i helvete av hela saken. "Ta undan de där sakerna fort som fan" lyder ordern. Jag slutar skratta.

Nu slutar allting ganska väl ändå. Väskkontrollanten säger till vakten att han får ta ansvar för att han släpper igenom oss och han säger att nej, det får festivalarrangörerna göra. Seså, allt har löst sig till det bästa. Ingen tar ansvar och vi kommer igenom med våra knivar. Och vi kan genomföra vårt uppträdande.

Den första konserten jag gick på var Frida Hyvönen, och jag njöt av den fina musiken och av deras fina kroppstrumpor. Jag tänkte att ja, kanske kanske kanske är det här Sveriges bästa artist/band. Förutom de sju stora från Göteborg förstås. Och möjligen ett par till. Hursom: jag gillade det verkligen. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen av en helt annan anledning.

Kvällen kom och jag tittade på Lykke Li. Det kändes som att Sverige fått en ny, sexig popstjärna, alltså verkligen en stjärna. Hon kunde till och med lira A Milli utan att det blev fånigt. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen på grund av en helt annan popstjärna. Alltså verkligen en stjärna.

Lykke Li var mitt uppe i en av hennes bästa låtar när det hände. Det vibrerade lite lätt i högra jeansfickan, och jag tog utan att förvänta mig nåt särskilt upp mobilen. Sms:et var från Johannes. Klockan var exakt 00.00. Under de två dagar jag hade varit på festivalen hade Johannes hjälpt till att hålla mig uppdaterad på en del fotbolls- och tennisresultat som intresserade mig. Det är väl nåt liknande denna gång, tänkte jag, även om jag inte visste vad det skulle vara riktigt. Det var inget liknande denna gång.

För en sekund, eller i alla fall en halvsekund, kändes det som att all tweepop och northern soul, alla indiepopklassiker och electropopdängor krympt ihop till en liten löjlig bunt popobetydligheter. Michael Jackson hade dött.

Fredagen minns jag som den sämsta konsertdagen, men kanske är jag inte rätt person att uttala mig, eftersom jag vad jag minns bara gick på en konsert. Eller var det då Deportees spelade? De var rätt trevliga. Vuxet och bra. På natten gick jag på Atmosphere och tyckte att det var hel okej innan min kompis sa att det var trött hiphop och jag insåg att han hade rätt. Atmosphere funkar ibland bra i vardagsrummet, men han har inga refränger och för fattiga beats för att underhålla mitt på gatan i Borlänge. Immortal Technique lyckades dagen därpå desto bättre. Han är ju i alla fall jävligt arg hela tiden, och tror fortfarande på revolutionen (fniss!). Han hatar allt som har med samhället att göra och när han blir som mest upphetsad börjar han predika på spanska, nån lång harang som slutar i "viva la revolucion!" eller hur nu spanjorerna stavar. Men han gillar fred också, säger han. Ibland kan man tro att han gillar fred nästan lika mycket som han gillar våld. Det viktigaste av allt är i alla fall att han var väldigt hardcore och valde att framföra en del tunga låtar. Obnoxious!

Det sägs att det är obligatoriskt att försöka ragga kändisar på efterfesterna. Jag brukar göra så att jag raggar på nån, vem som helst, och sen är det spännande att se vem det egentligen var. Typ man dansar på dansgolvet, ser en söt person, har en himla massa tur och hamnar i ett läge där man dansar och pussas och annat ungdomligt, och sedan går man för att "dricka vatten" eller "ta lite luft". Det vill säga, man går iväg en bit för att ta reda på vem det egentligen är man delar leenden och saliv med. Har man tur är det typ Lykke Li som man av nån anledning inte kände igen riktigt, har man otur visar det sig vara en gymnasietjej från Djurens Rätt. Jag hade otur.

Fast å andra sidan är min status endast marginellt högre, hoppas jag i alla fall, och å tredje sidan var hon faktiskt söt, det menar jag verkligen. Tror till och med hon var ganska snäll. Hon gillade djur och Morrissey. Men vad sjutton, jag gillade djur och Coldplay när jag gick på gymnasiet, så det är inget att bråka om.

Sen hittades jag av ett par tjejer tillika uteliggare, varav jag snart insåg att jag var bekant sedan tidigare med en av dem. Vi raggades snart upp av en virrig kille som kallade sig artist, och vips var vi mitt i stan och letade efter en efterfest på ett hotell. Jag insåg genast när snubben kom fram att det hela verkade ytterst suspekt, och fick det bekräftat när han inte ens visste vilket hotell han bodde på. Klockan var halv åtta och jag gick hem för att sova. Dagen efter lämnade vi Borlänge.

Sämst var Peace and Loves enorma svårighet att komma underfund med vad vår lilla jongleringsgrupp hette. Jong Lamera blev i programbladet Jong Lambera som när det var dags för showerna båda gångerna fick namnet Jonglera Mera, vilket kanske är det sämsta namnet jag någonsin hört på en grupp, vårt riktiga namn inkluderat. Låter som en jävla studiecirkel.

Bäst var konserten med Håkan Hellström, som jag av outgrundliga anledningar aldrig hade sett live tidigare. Jag hade tappat bort mina kompisar och stod där själv mitt i folkhavet och njöt av tonårspoesin och popenergin. Återigen drabbades jag för en kort stund av en liten tanke, denna gång att kungen av pop kanske inte var död ändå när allt kommer omkring.

posted by Martin Janzon @ 6/29/2009 01:28:00 em