Två i en
Jag har tänkt och tänkt och tänkt, tittat med förstoringsglas och sedan tänkt igen. Jag har till och med lyssnat lite grann. Men nej, jag kan inte komma på en endaste skillnad på något plan, inte ens en pytteliten, mellan Salem Al Fakir och Laleh Pourkarim.*Hyllade av kritikerna utan att vara kreddiga
*Politiskt korrekta - får vara med i "I soffan hos Jihde" eller vad det heter och alla andra program.
*Utländska namn (bidrar till den politiska korrektheten?).
*Försvarad i alla tidningar där det framkommer att de som inte gillar dem bara är cyniska och hatar allt som är naivt och snällt.
*Spelar alla instrument själva - så imponerande! Sen när har instrument med musik att göra?
*Genomtrevliga och totalt omöjliga att hata - alltså avskydda av ganska många.
*Tycker att det är roligt att spela och de bara älskar att hålla på med det de gör. Särskilt spela inför människor.
Det är väl trevligt, men jag föredrar ändå attityden hos Christian Vieri som utan omsvep erkänner att han bara spelar fotboll för pengarna och hellre skulle spela cricket.
Det är väl inga nyheter, men genuint lyckade människor OCH ödmjukhet är en fruktansvärd kombination.
Muhammed Ali: Lyckad men inte ödmjuk = älskvärt.
posted by Martin Janzon @ 3/12/2007 11:26:00 em
2 Comments:
Du tror inte att en del av de här hyllningarna har lite att göra med nåt som kallas "musik", förutom de punkter du tog upp. Jag vet inte, har typ aldrig hört någon av dem..
Haha, jag vet vad du tror om mig Gabriel. Men faktiskt tror jag att det är mycket mer än bara musiken som spelar in. Nu sa jag ju iofs inte att de blev hyllade på felaktiga grunder eller att kritikerna inte hyllade de pga musiken eller så. Min post gick ju bara ut på att kommentera alla likheter. Och komma fram till en slutsats rörande framgång och ödmjukhet (och som vanligt har jag en poäng med vad jag skriver, men om jag står för den poängen eller om den faktiskt "stämmer" är lite andra saker).
Skicka en kommentar
<< Home