Dunka Dunka

måndag, november 14, 2011

Världshistoriens 101 bästa album

... drar egentligen igång om precis en vecka, men ett introduktionsinlägg ligger uppe nu. Förhoppningsvis läsvärt. Det är jag som har skrivit det. Make of that what you will.

Världshistoriens bästa album

Albumen på bilden har inte nödvändigtvis med listan att göra.

tisdag, augusti 23, 2011

Soloalbum från David Lynch

I väntan på ambitiösa inlägg tar vi ett kort instick till...

Okej, ärligt nu: hur mycket ser vi ändå inte fram emot David Lynchs debutalbum som snart finns att tillgå? Jag menar, det är ju ändå electropop det handlar om. Modern jävla popmusik har han gett sig i kast med. Singeln Good Day Today har funnits tillgänglig länge men nu ska alltså albumet äntligen vara på väg. Den som inte älskar själva det faktum att David Lynch gör dansmusik vill jag inte ha att göra med.

Låten är väl ganska händelsefattig, men den (surprise!) ganska mörka stämningen som råder är intagande och det är underbart att höra Lynchs egna autotunade röst sjunga den fina melodin som går över beatet. Att låten inte är fullsmockad av intressanta detaljer kan vi lätt ha överseende med - detta är ju trots allt Lynchs första steg ut på dansgolvet, och med det i åtanke är hans danssteg riktigt imponerande.

OBS. Det är inte Lynch som regisserat videon, men han har valt ut den som vinnare i en tävling där fans fick göra egna videos till låten.

torsdag, augusti 11, 2011

Ohio Players - I Want to be Free

Upptäckte idag, kommer att älska för evigt.

fredag, juli 22, 2011

Omvärderingar

En bra sak med att tiden går är att man kan se tillbaka ett tjugotal år och helt plötsligt älska saker man under det tidiga 00-talet automatiskt hatat. Den här till exempel:

Vad blir nästa steg? "Wonderwall - bra låt ändå."

Only time will tell.

lördag, juni 11, 2011

Smärtsam konst

Sista sex, sju sidorna i James Joyce's novell De döda. De sista kapitlen i Den allvarsamma leken. Ivans tankar och funderingar i Bröderna Karamazov. Furst Mysjkins öde i Idioten. These Days (helst i Nicoversionen). There is a Light That Never Goes Out. Heroin. Sista halvtimmen i Stroszek - Balladen om Bruno S och Vi som älskade varann så mycket. Smultronstället. De bästa delarna i Dekalogen. De mest gripande Rothkomålningarna.

Några favoritexempel på konst som är så skoningslös och förkrossande att man enligt all logik borde hålla sig borta från det om man vill leva ett harmoniskt liv. Och samtidigt så konstnärligt precis, psykologiskt insiktsfull och/eller känslomässigt kraftfull att man nånstans inte kan bli annat än genuint lycklig över att människor kan skapa något så förunderligt vackert. Såna som du och jag.

Paradoxen med det inspirerande och sköna i förödande konst är något av det finaste jag vet.

torsdag, maj 19, 2011

Berlin

Vill tillbaka.

fredag, mars 25, 2011

80-talets bästa album, år för år

80-talet!

Också här är vissa akter representerade mer än en gång, men jag skulle nog ändå vilja säga att det råder en större variation här än på 70-talslistan. Visst rör sig mycket på ett eller annat sätt inom ramen för popmusik, så är det. Men det finns plats för väldigt många olika ljudbilder och känslor inom den osedvanligt stora ramen. Så mycket att man lika gärna kan säga att det på listan finns förutom pop också rock, soul, r'n'b, house, disco och elektronika. Men i mina öron är det egentligen mer eller mindre pop alltihopa. Vafan babblar jag om? Till saken istället, dvs:

Bästa år: 1985. Fyran från det året (This Nation's Saving Grace med The Fall) hade gått in som etta år 1981.

Sämsta år: 1983, strax följt av 1981. 83 har en vassare etta, men därbakom ser det tunnare ut det året. 81 har jag å andra sidan ingen riktig superduperfavorit från, även om det NATURLIGTVIS rör sig om mycket bra skivor. 1984 och 1987 var relativt svaga år också.

För övrigt: Jag återlyssnade just på Simple Minds underbara new wave-skiva New Gold Dream (81/82/83/84), och hade gärna tryckt in den på listan, men Dexys kniper sistaplatsen det året (1982) - Jim Kerr är ju trots allt ingen Kevin Rowland.

Till den riktiga saken nu då:

1980.

1. Talking Heads - Remain in Light
Vit, nervös funk i konstförpackning. Gruppens musikaliskt rikaste album och en ständig källa till inspiration, glädje och beundran.

2. Change - The Glow of Love
Ni vet när man kommer över nån riktigt skön gammal danspärla på youtube? Kanske nån härlig Larry Levan-remix, nån obskyr discohit man inte kan sluta spela eller en funkig r'n'b-låt? The Glow of Love är som en samling av sådana spridda pärlor. Musik för vårnätterna, musik att bli glad av.

3. Joy Division - Closer
Jag vill mena att Closer är bättre än Unknown Pleasures. Båda är nattsvarta, men Closer på ett lite mer ekande och grandiost sätt, vill jag minnas. The Eternal är ljudet av Själens Ödslighet.

1981.

1. Television Personalities - ...And Don't the Kids Just Love It
Jo, indiekidsen i alla fall, det kan ni ge er på. Dan Treacy, den sympatiska och olycklige losern som framstår som bara något friskare än Daniel Johnston, är här på bandets debutskiva ganska skarp och cynisk, men är det inom ramen för romantisk pop. Albumet är en indiepopklassiker, helt enkelt.

2. Kraftwerk - Computerwelt
Plipp, ljuvlig melodi, plopp, charmig älskvärdhet, blipp, nostalgisk teknik, blopp.

Stor underhållning.

3. The Human League - Dare!
Jag har fastnat rätt hårt i synthpopen senaste tiden, men en skiva som inte är nyupptäckt utan har funnits med ett bra tag är denna klassiker. Var och varannan låt är en lättnynnad och dansant synthpärla, och ett år då det släpptes flera fina skivor inom genren (OMD's Architecture & Morality och Heaven 17's Penthouse and Pavement är två bra exempel) så håller jag nog denna som min favorit. Om man nu inte räknar in Computerwelt till genren förstås, vilket man kanske borde göra.

1982.

1. Kate Bush - The Dreaming
Den oefterhärmliga (även om många försökt) Kate Bush har flera fina skivor under bältet, men denna håller tveklöst till i toppen. Märkliga och dramatiska historier berättas till märklig och ljuvlig musik.

2. Michael Jackson - Thriller
Om man inte gillar den här är det en själv det är fel på, för det är så uppenbart kvalitativ musik. Tajt, medryckande och - fortfarande - fräscht. Vi serveras klassiker efter klassiker efter klassiker, och att skivan står sig trots att alla låtar spelats extremt många gånger säger något om hur slitstark den är. Man kan syssla med detaljkritik, men det är roligare att älska den utan förbehåll. Detär ganska lätt faktiskt.

3. Dexys Midnight Runners - Too-Ry-Ay
Kanske någon millimeter sämre än debuten (som alltså ändå inte riktigt lyckades ta sig förbi Closer i 1980-toppen), men med en uppsjö underbara blue eyed soul- och poplåtar. Bara det faktum att de lyckats få alla irländska folkmusikinslag att låta bra är ju fantastiskt.

1983.

1. Violent Femmes - Violent Femmes
Jag är inte en av dem som tycker att framställningen av nörden som 00-talets coola kille kändes särskilt spännande. Det blev snabbt tröttsamt. Napoleon Dynamite: alltså, ärligt? Men killarna i Violent Femmes är några av mina favoritnördar. Inte utvecklingsstörda och inkompetenta utan bara lite insöade och okyssta. Blister in the Sun - fantastisk poplåt rakt av. Add It Up - bästa låten om sexuellt frustration någonsin? Good Feeling - oerhört fin och allmängiltig. Och så där fortsätter det.

2. Tom Waits - Swordfishtrombones
Det vilar verkligen en speciell stämning över Waits album från mitten av 80-talet. Jag har inte riktigt funnit den någon annanstans, men som tur är kan jag alltid vända tillbaka till detta om jag behöver något som låter, tja, så här.

3. New Order - Power, Corruptions & Lies
New Order eller Joy Division? Deppopparna säger förstås Joy Division. Jag är inte lika säker.

1984.

1. Lloyd Cole and The Commotions - Rattlesnakes
Under en tid verkar Lloyd Cole ha varit lika inne bland studenterna som The Smiths, och faktum är att deras första skiva Rattlesnakes står sig väl mot The Smiths bästa alster. Gesterna är kanske inte riktigt lika dramatiska och möjligen är det därför som de inte rönt lika stor uppmärksamhet. Men varje någorlunda kultiverat (indie)popfan hör att det här är av bästa märke.

2. Prince - Purple Rain
Prinsens bästa? Här får vi små crazy saker som Let's Go Crazy, skriket i Beautiful Ones och den storslagna titellåten. Men vi får kanske framförallt When Doves Cry, en av hans absolut bästa låtar och kanske också ett av decenniets bästa låtar. Dessutom är ju Prince ständigt cool, vilket ökar lyssningsupplevelsen.

3. Sade - Diamond Life
Det perfekta cocktailpartyt. Du står på balkongen tillhörande en lyxvåning, beläget 50 våningar upp i en skyskrapa på Manhattan. Det är runt midnatt och mörkret lyses upp av alla tusentals lampor som utsikten bjuder på. Glasen klirrar, kvinnorna är klädda i eleganta klänningar och det finns en sorts sofistikerad erotik i luften. Diamond Life spelar i högtalarna.

1985.

1. Prefab Sprout - Steve Mcqueen
Apropå sofistikerat. Steve Mcqueen är värdig, snygg och smart - men aldrig tråkig eller känslolös. Appetite och When Love Breaks Down är utan tvekan två av årtiondets bästa låtar, Bonny och Goodbye Lucille #1 inte långt bakom.

2. Dexys Midnight Runners - Don't Stand Me Down
Ett grandiost stycke navelskådning av allas vår Kevin Rowland. Många kanske framförallt minns This Is What She's Like - och det är ju verkligen ett av pophistoriens absoluta mästerstycken - men varenda ett av de sju spåren gör sitt jobb på bästa sätt. Åtminstone denna gång är jag fullständigt överens med Andres Lokko - Don't Stand Me Down är ett av popens allra bästa album. (Men bäst från 1985 är den ju förstås inte riktigt.)

3. Kate Bush - Hounds of Love
Första halvan är så bra att man knappt tror det är sant, men jag är inte riktigt lika förtjust i låtarna efter Cloudbusting. Nåväl, det kan fortfarande vara Bushs bästa album.

1986.

1. The Smiths - The Queen is Dead
Den här har stått sig genom alla missförstådda ungdomsår, eftersom det faktiskt handlar om musik som är bra på riktigt. Smiths sound ÄR unikt och lättigenkännligt. På samma sätt som i fallet Chic hör man direkt när det är en Smithslåt. All heder åt Marr där, och Morrisseys dramatiska gester är fortfarande lika underhållande, pricksäkra och snygga.

2. The Triffids - Born Sandy Devotional
Triffids är verkligen underskattade, hur kommer det sig att inte fler fallit för Dave McCombs poetiska romantik (eller kanske romantiska poesi)? Vem kan lyssna på Wide Open Road utan att drabbas av ett bitterljuvt sting i hjärtat? Varför ser man inte Born Sandy Devotional på alla dessa bästalistor som musikkritiker ägnar sig åt? Apropå australiensisk rock så har jag ett statement att göra: Triffids > Nick Cave.

3. The Go-Betweens - Liberty Bell and the Black Diamond Express
Om man föredrar det lite mer postpunkiga Go-Betweens så är det den här skivan man ska vända sig till i första hand. Hade varit den absoluta pärlan i nästan vilket band som helsts katalog.

1987.

1. The Triffids - Calenture
Calenture eller Born Sandy Devotional? Blondiner eller brunetter? Paris eller New York? Åsikterna går isär, men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte finns något som helst fel på något av albumen. Calenture har den mäktiga Save What You Can, avslutningslåtarnas avslutningslåt.

2. The Housemartins - The People Who Grinned Themselves to Death
Trallvänlig och minnesvärd tweepop med den rätta taggen. Det blir aldrig för sött eller mesigt, men är ständigt en källa till glädje. Build är dessutom en av decenniets finaste popballader.

3. Sonic Youth - Sister
Lite smått obehaglig och adrenalingivande undergroundrock, särskilt de första låtarna försätter mig alltid i en stämning som inte mycket annan rockmusik förmår. Bör för bästa effekt lyssnas på när mörkret fallit och utan andra störningsmoment.

1988.

1. The Go-Betweens - 16 Lovers Lane
Allt det som jag vill få ut av romantisk popmusik finns på den här skivan. Det räcker så.

2. Pixies - Surfer Rosa
Skruvat och galet, hittigt och aggressivt. Om man väl en gång fallit för Pixies musik så är den sen väldigt lätt att tycka om. Det rycker i kroppen och man får lust att skråla med i Black Francis alla tokigheter.

3. Sonic Youth - Daydream Nation
Det Stora Indierock-Eposet, naturligtvis, och nästan lika bra som ryktet gör gällande. Kanske något lång och passar inte för alla dagar i veckan, men de gånger jag uppskattat den här skivan som mest har den verkligen tagit mig på en rejäl resa.

1989.

1. Pixies - Doolittle
Surfer Rosa eller Doolittle? Blondiner eller brunetter? Paris eller New York? Åsikterna går isär, men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte finns något som helst fel på någon av albumen. Föredrar nog dock den något mer polerade och poppiga Doolittle en smula.

2. Jakob Hellman - ...Och Stora Havet
Sveriges egna lilla blandning av Elvis Costello och Buddy Holly (om inte annat utseendemässigt!) står förstås för en av vårt lands absolut bästa popskivor någonsin. Ändlöst spelbar.

3. Inner City - Paradise
Kanske det bästa housealbumet jag hört. Melodiös och sångbaserad, så som jag vill ha det. Ger som all bra house känslan av urbana festnätter med inslag av både melankoli och romantik.

Frågor?

tisdag, mars 22, 2011

Mellanspel

Imorgon, typ, tänkte jag leverera 80-talsvarianten på den 70-talslista jag slängde upp häromdagen. Men så länge kör jag ett litet mellanspel. På den nyss nämnda listan fanns ju Neil Young rikligt representerad och ikväll upptäckte jag en för mig ny(!) låt med honom, som tydligen bara finns med på vinylutgåvan av Broken Arrow. Interstate heter den och så här efter bara ett par lyssningar kan jag med ganska stor säkerhet säga saker som att det är en av mannens fem bästa 90-talslåtar. Nåt sånt. Ge det en lyssning! Ni kanske faktiskt gillar det.

(Och då undrar förstås alla: vilka är de andra fyra låtarna?! Va? Va? Tja, nu siktar jag lite från höften men: Prime of Life, I'm the Ocean, Natural Beauty och Love to Burn skulle det kunna vara.)

lördag, mars 19, 2011

70-talets bästa album, år för år

Mina damer och herrar, spammare och snokare! 70-talet är ju ett kul årtioende ur musikaliskt synvinkel. Jo visst, det kanske kom fler härliga poplåtar både före och efter, men man måste erkänna att det släpptes en hel massa bra album under denna eklektiska tid. Rocken exploderade i olika genrer, soulen tog socialt ansvar, discon fick oss att glömma, funken var helt knäpp, osv. Jag tänkte göra en liten topp 3 över album för varje 70-talsår. Jag räknade inte med Buzzcocks Singles Going Steady (alltså, det är väl ändå en samling?) och orkade inte ta hänsyn till liveskivor (kanske hade Neil Youngs Live Rust krånglat sig in) men annars var det nog inga tveksamma fall.

Bästa år får nog sägas vara 1975 där det fanns många heta kandidater. De som hamnade precis utanför listan det året, Mothership Connection med Parliament och Tonight's the Night med Neil Young, hade båda knipit förstaplaceringen om de hade släppts 1972, som faktiskt med ganska stor marginal får anses vara det sämsta året. Varför det är så vet jag inte. Kanske har jag missat några av det årets verkligt fantastiska skivor. Med det sagt finns det inte en enda skiva här som jag inte tycker är minst "jättebra". Annars är det väl inte het oväntat att se att rockikonen Neil Young dyker upp på fler än ett ställe, likaså den ojämförlige Brian Eno, popmästarna i Fleetwood Mac, discolegenderna Chic och kameleonten David Bowie. (Två tredjeplaceringar för honom är kanske ändå svagare än många hade trott.)

Okej, here goes:

1970.

1. Curtis Mayfield - Curtis
Curtis är en så upplyftande skiva, allvarlig men livsbejakande. Det är vackert och luftigt och jag spelar alltid skivan ett antal gånger när våren behagar göra entré. Sen har den ju Move On Up såklart, världens bästa låt.

2. Neil Young - After the Goldrush
Youngs röst har aldrig låtit så här vacker och skör. Det är välkomponerat, uppriktigt och riktigt fint. Musiken är precis så drömskt vacker som omslaget låter antyda.

3. The Vlevet Underground - Loaded
Velvets sämsta skiva är klart bättre än det mesta som deras efterföljare släppt ifrån sig.

1971.

1. Sly & The Family Stone - There's a Riot Gion' On
Tidningen Pop listade denna som historiens bästa album. Jag vågar nog säga att det är historiens bästa funkalbum i vilket fall, även om det inte är det funkigaste. Den som tycker det låter konstigt får helt enkelt bekanta sig med såväl funk som Sly & the Family Stone - det är det värt.

2. Serge Gainsbourg - Histoire de Melody Nelson
Vidrig, skamlig, manipulerande och alldeles alldeles underbar. Dramatiska ballader och porrig rökfunk samsas på ett utmärkt sätt.

3. Led Zeppelin - IV
Har inte lyssnat på den på några år, men vafan, When the Levee Breaks! Black Dog! Och den där.. .vad heter den.. Stairway to Heaven va? Ändå bra låtar. Rock, dammit. Stop hatin'. Hade det inte varit så välkänt och överspelat så hade ni hört de fantastiska riffen. (Eller har mina läsare blivit Led Zeppelin-fans nu? Det var de inte för några år sen.)

1972.

1. Can - Ege Bamyasi
Can var såklart det bästa krautbandet - Kraftwerk post-Autobahn var snarare ett synthband - och de var definitivt funkigast. Ege Bamyasi är kanske deras bästa skiva och Vitamin C troligen deras bästa låt.

2. Neil Young - Harvest
Hans största kommersiella framgång, men skivan är i ärlighetens namn ganska ojämn. Topparna är dock höga och flera, och det räcker långt om man älskar Neil Young.

3. David Bowie - The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars
Catchiga glamlåtar framförda av 70-talets största popstjärna. Finns ingen anledning att hoppa över denna.

1973.

1. Marvin Gaye - Let's Get It On
Soulkungens mest erotiska verk och ett av de svettigaste album jag hört. Väldigt taktilt, man kan nästan känna den sensuella beröringen. Skivan är inte porrig som I Want You, inte vulgär som MTV-pop, bara så himla erotisk. Let's Get It On är ljudet av en man som helt enkelt uppriktigt och innerligt älskar att knu... förlåt, "make love".

2. Roxy Music - For Your Pleasure
Brian Eno hade ännu inte lämnat bandet, Bryan Ferry var fortfarande hungrig. Mystiska ballader som In Every Home a Heartache varvas med rena adrenalinkickar som Editions of You. Finns absolut inget att klaga på, förutom möjligen The Bogus Man då.

3. Faust - Faust IV
De ovärdiga kanske skräms av inledningslåten: ett elva minuter långt malande. Men den som lyckas komma in i stämningen har en mycket trevlig stund att se fram emot. Skivan tar med lyssnaren i rätt många riktningar och jag gillar dem alla.

1974.

1. Neil Young - On the Beach
On the Beach andas den vackra resignationens luft. Young har fattat att hippiedrömmen kajkat rätt rejält, men han har kommit ur den värsta depressionen (se Tonight's the Night). En magisk höstskiva.

2. Brian Eno - Here Come the Warm Jets
Eno var alltid en sann visionär, men jag gillar honom mest när han stannar kvar inom någon form av popvärld, och på hans första skivor gjorde han det. Ett märkligt och rikt mästerverk.

3. Brian Eno - Taking Tiger Mountain (By Strategy)
Tja, vad ska jag säga. Svagare än debuten, vilket alltså är skivan här precis ovanför. Men fortfarande tämligen unikt jämfört med alla andras musik.

1975.

1. Bob Dylan - Blood On the Tracks
Jag brukar ofta hålla det här som världens bästa album. Sång efter sång lyckas beröra mig med sin poetiska träffsäkerhet och direkta uppriktighet. Och så gillar jag kärlek i alla dess former: förlorad, funnen, nära, långt bort, olycklig, lycklig. Skivan täcker upp de flesta av dess områden på ett konstnärligt fulländat sätt.

2. Brian Eno - Another Green World
Det är här Eno verkligen lyckas hitta balansen mellan tillgänglig popmusik och elektroniska avant garde-utflykter. Oerhört stämningsfull. Även om jag gillar hans senare ambientmusik så tycker jag det är lite synd att han inte pratade det här musikaliska språket på ett par skivor till.

3. Pink Floyd - Wish You Were Here
Dinosauriernas bästa skiva, utan tvekan. Precis som i fallet Zeppelin så var det länge sen jag lyssnade på Wish You Were Here, men jag kan höra det mesta av de flesta låtarna när jag vill i huvudet. Och det låter fortfarande stort, vackert och episkt.

1976.

1. The Modern Lovers - The Modern Lovers
Om punken hade varit snäll, nostalgisk och romantisk istället för arg och politisk så hade den låtit så här. (Eller som Buzzcocks.) Ni kan ju gissa vad jag föredrar. Dessutom håller jag Jonathan Richman för att vara en av vår grymma världs mest älskvärda människor.

2. Stevie Wonder - Songs in the Key of Life
Ett sprudlande mästerverk som inte skäms för sina ambitioner. Soul, funk, fusion, pop. Körer, ropande barn, mängder med musiker. Men mest av allt, förstås, Stevie själv.

3. David Bowie - Station to Station
Ett ganska underskattat album i Bowiediskografin. Hans futuristiska discorock är så episk att jag rent av skulle vilja utse det här till karlns allra bästa album. Andra halvan av Station to Station... den mäktiga refrängen i Stay... ahh...

1977.

1. Television - Marquee Moon
En annan av mina all time-favoriter. Hur kan något så fult låta så vackert? Sången och gitarrspelandet är minst sagt okonventionellt - och jag är ingen som tycker det i sig är "coolt", snarare tvärtom - men Television bevisade att musiklärarna ibland helt enkelt har fel. Jag har få lika bra vänner som Marquee Moon.

2. Kraftwerk - Trans Europe Express
Kraftwerks mästerverk är fullkomligt unikt i sin kyliga precision och stela robotfunk. Trans Europe Express tillfredsställer ett behov ytterst få andra skivor kan mätta.

3. Fleetwood Mac - Rumours
Världens bästa popband? Mycket möjligt. Rumours är oerhört lättillgänglig men oupphörligt fascinerande och givande. Popsånger som är så vackra att man gärna vill sätta konstetiketten på dem.

1978.

1. Chic - C'est Chic
Världens bästa discogrupp utan konkurrens. Och ändå är C'est Chic knappt ens en discoskiva. Bara två eller tre låtar är klassiska discohits, resten är bara löjligt tajt r'n'b och lättare funk.

2. Elvis Costello - This Year's Model
I konkurrens med debuten är detta Costellos starkaste stund. Han är arg, fyndig, taggad, cynisk. Skarpa texter till medryckande poplåtar - det finns sämre framgångsrecept om man vill gå hem hos mig.

3. Pere Ubu - The Modern Dance
Pere Ubu, och i synnerhet ledaren David Thomas, är i sanning exalterande bisarra. Skivan inleds med ett enminutslångt tinnitustjut som sedan exploderar i en punklåt mycket fräschare än något Sex Pistols provade på. Senare på skivan händer allt möjligt konstigt, men den här gången betyder konstigt faktiskt bra. Thomas skrattar åt djävulen och tycker att det faktum att han gillar Kinks tyder på att livet är kasst. Laughing och Humour Me är två låtar man inte får missa, om man nu av någon outgrundlig anledning inte vill ta sig an hela albumet.

Eller som någon på Rate your music säger: "pop music for a post-apocalyptic planet."

1979.

1. Fleetwood Mac - Tusk
Men det är klart att Tusk är bättre än Rumours. Kontrasten mellan Buckinghams nerviga popexplosioner och tjejernas utomvärldsligt vackra ballader fungerar lysande. Bandets spänningar och sorger ger en extra dimension till lyssningen. Jag hade inte klagat om de gjort det här dubbelalbumet till ett trippelalbum.

2. Jonathan Richman - Back In Your Life
Jonathan Richman var egentligen ingen rockkille, vilket med all önskvärd tydlighet framgår på Back In Your Life. Allting här är så charmigt, älskvärt och naivt att hela jag smälter.

3. Chic - Risqué
All den danslust, glädje OCH svärta, eskapism och sexdrömmande som är discons kärna återfinns här. Omistligt album för alla som gillar genren.

Kommentarar på det?

lördag, februari 19, 2011

En av Larry Levans tio bästa remixer, jag svär.

Världens bästa Larry ligger bakom otaliga dansguldkorn, och nu när våren närmar sig finns det lite, om någon, musik som passar bättre och gör en gladare. Ack, den som ändå kunde resa tillbaka i tiden och göra ett besök på legendariska Paradise Garage...