Oj, mitt förra inlägg försvann visst. Synd, det var ju ett sånt mästerverk i kategorin "parodi på allt som har en röd tråd". En förvirrad känsla manifesterad i ett förvirrat inlägg är ju iofs fint, men eftersom jag nu inte kommer blogga på ett tag vill jag att en mycket mer menlöst text möter dem som ändå återkommer hit ibland. Det känns tryggast så.
Jag avslutar dunkadunka v. 1.0 med denna video. En video man kan säga mycket om. Den har gjort succé på youtube och min kompis känner ungarna, eller hur det var. Keyboardisten är min idol.
Stevie Wonder blir ofta missuppfattad, och hans musik likaså. Folk tänker på den där lyckliga människan som kastar huvudet från sida till sida och gör viktiga och goda uttalanden om miljö, kärlek, tolernas och sånt. Han sjungs av körer på skolavslutningar i gymnasiet och folk ser honom allmänt som en middle-of-the-road-artist som snarare ägnat sig åt sentimentala popbagateller (säg hej till "I Just Called to Say I Love You) än riktig soul. Att han begått musiksynder lite nu och då, företrädesvis senare i sin karriär, ska inte ta ifrån honom allt det fantastiska han gjort tidigare. Mannen är ett musikgeni och jag har redan i min soullista gett tips på var ni kan kan vända er om ni vill få det bekräftat. Så låt er inte luras av diverse avslagna radiokanaler eller "best of"-lyssnare som missbrukar hans musik nästan lika illa som pöbeln missbrukar semikolonet eller termen "pretentiös".
I väntan på lite mer ambitiösa postningar kan jag visa en mycket trevlig Steviehyllning. Det är såhär jag vill ha mina soulhyllningar: snygga, stiliga och skickliga. Allt på en gång (det är en mashup av Stevieklassiker vi får höra) men ändå stilrent och ganska minimalistiskt. Imponerande att de håller koll på vad det är de gör och att det låter så bra ihop. Det är D'Angelo och Tony Rich som levererar.
Det verkade inte som att mitt förra inlägg ansågs särskilt intressant (själv tycker jag att det var ett av mina bästa). Lätt ironisk men självklart ändå allvarlig muskelranking i gammal hederlig homoerotisk anda, en post som gjuten att skapa intressant diskussion över manlig skönhet eller åtminstone funderingar över vad jag egentligen menar och var jag egentligen står i utseende-i-musik-debatten, är tydligen inte mina läsares favoritpåse. Fair enough, jag får väl återgå till det jag är bäst på, hålla tyst och tipsa om gammal musik.
Skottland har inte bara ett kasst fotbollslandslag, genuint ångestframkallande säckpipemusik och obegripliga manskjolar - de har också en pophistoria de kan vara mer än stolta över. Snabbt insåg några kloka band under andra halvan av 70-talet att om de tog några influenser från punk men istället för att vara arga spelade tidlös pop istället, skulle världen genast bli ett mycket trevligare ställe att leva på. Det är lätt att kasta epitetet New Wave på alla band mellan 1978 och 1987 som varken spelade punk eller disco (punk räknas t.o.m in i New Wave ibland) så det tänker jag inte kalla dem och det skulle säkert ge fel signaler. Det är pop helt enkelt. Skotsk pop. Ni ska få tre utomordentliga exempel på detta, alla från guldåldern i slutet av 70- och början av 80-talet, alla i form av youtubeklipp. Den som orkar titta ska förstå. Först ut:
Orange Juice - Rip it Up Rösten. Frisyrerna. Stilen. Färgerna. Dansen. Kanske det bästa av de skotska banden från denna tid. Det finns flera anledningar till att folk lyssnar på musik och skaffar sig koll. Om den största anledningen mot förmodan är att man faktiskt gillar bra musik och vill lyssna på den, så se genast till att fixa Glasgow School.
Som nummer två ser vi deras Postcard-kollega Josef K, som förutom att ha ett fantastiskt namn också gav oss fantastiska poplåtar. Min favorit har nog alltid varit denna. Det bästa med videon är förmodligen den surrealistiska delen med den gröna klumpen på magen, alternativt när Paul Haig sätter sig ner och gungar på den upplåsbara saken han gungar på. Jag ger er: Josef K - Sorry for Laughing
Sist ut har vi den utomordentliga sångaren BillyMacKenzies grupp The Associates. Kolla på honom, visst är han 80-talspopens Elvis Presley? Indiefascisterna kanske tycker det är för mycket "80" över det här, men so much worse for them. Stilrent och glädjande melodi. Sångaren tog livet av sig för att han var deprimerad, det kan säkert glädja någon nervös kreddsjäl. Innan han dog använde han som tur var sin röst på bästa sätt. The Associates - Party Fears Two
Ni borde nu förstå att det inte är konstigt att man inte orkar kolla upp och lyssna på alla nya, oftast amerikanska, tråkiga och dåliga, popband som kommer när man har detta, plus så fruktansvärt mycket mer. Jag är ändå glad att det finns folk som orkar, så jag kan ta gräddan av det sen och se om det är nåt att ha. Om de missar det som är verkligt bra kanske det tar tio år innan jag får höra talas om det men då får jag nöja mig med det jag har sålänge. Dessutom kan man alltid läsa böcker.
Utseende är viktigt när det kommer till det mesta, och musik är inget undantag. Jag kände därför att det var dags att uppmärksamma detta faktum på något sätt och valde därför att sätta ihop den här listan. Med bringa menar jag i princip överkropp, men jag ville av estetiska skäl hellre använda ordet bringa i rubriken. Någon kanske undrar varför jag har valt att lista män istället för kvinnor, trots att det förmodligen hade varit, om inte intressantare, så åtminstone för sinnena ännu mer behagligt för mig att jobba med en sådan lista. Det är av anständigthetsskäl jag inte har gjort detta, plus att jag vill slippa bli kallad gubbsjuk.
När det kommer till män är överkroppen vår starka sida och eftersom det här är en musikblogg har jag valt att avgränsa den till artister. Och när det kommer till artister är det ju ändå mest soulkillarna som vet hur man ska se ut, och därför kan vi lika gärna bara ta dem. Hence - listan över de snyggaste manliga soulöverkropparna. Gamla soulgubbar har här inget att säga till om, på den tiden räckte det med att sjunga som en gud, man behövde inte ha en bringa som en också. Det är dessutom svårt att få tag i klargörande bilder, eftersom sådana uppenbarligen inte togs lika hej vilt dåförtiden.
När jag säger soul räknar jag i det här fallet in även r och b.
5. Jaheim - Bra proportioner. Ger inte intrycket av att ha legat för mycket på gym, han ser med andra ord ut att ha ett liv. Lagom kraftig och blänkande hy.
4. Raphael Saadiq - En överraskning förstås, med tanke på att killar som t ex Ginuwine inte kom med. Jag gillar hudfärgen och tatueringarna skapar en schysst färgkontrast. I vanliga fall har jag svårt för tatueringar. Lite pojkaktig men ändå respektingivande look. Om man räknar in asiktet till överkroppen, vilket man ju rent anatomiskt borde göra, ger det ännu mera plus (snyggast soulansikte har nog annars Maxwell).
3. D'Angelo - Att han nuförtiden ser ut ungefär som en trött Biggie behöver vi inte ta hänsyn till. Alla som sett videon till How does it Feel, och det har de flesta, vet vad jag pratar om. Då såg han ut ungefär som på bilden nedan, som är från omslaget till Voodoo. Mitt enda klagomål är att han är, så att säga, lite för rak i kroppen. Lite smalare midja i förhållande till övre överkroppen hade varit önskvärt.
2. R. Kelly - Kellz är lång och ståtlig, men fortfarande smal och muskulös. Det är mycket bra. Det ger ett stiligt men samtidigt sexigt intryck. Man skulle nästan kunna tro att det är anledningen till att han är Sveriges i särsklass mest kreddiga artist att gilla, men det beror nog mer på hans musik ändå. Och att han förmodligen är pedofil. Jag gillar nog ändå hans utseende bättre än hans musik, men så är ju jag ocool också.
1. Usher - Alla dessa sit-ups har gett resultat. Det finns egentligen ingenting att klaga på. Proportionerna är perfekta, han är lagom muskulös (det vill säga ganska mycket, men ändå ingen biff) och han har snygga naturliga drag. Grattis mannen, du kommer bli ihågkommen för nåt annat än Yeah!
Alla är fulla och glada och lyssnar på massa indie, men jag förlåter dem, för det är sommarlov! Vi skrålar med i Smiths (som vanligt) och funderar på om Silent Sigh City av Happydeadmen är en av de allra allra bästa svenska poplåtarna. Men det här, det här är kanske världens bästa Ballboylåt. Kan vara det.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
